Hur blev jag den screw up jag är idag? Alla jag älskar förråder jag på ett eller annat sätt. Hur ska jag förklara när jag inte fattar själv? Hela tiden, var eviga jävla gång, förstört.
Ensam står jag kvar med tårar rinnandes ner för kinden, varför? Jag vet inte.
Jag blir förlåten men fuckar up ändå. Varför självförstör jag mig? Vill jag inte vara lycklig? Vill jag vara ensam eller vad fan är mitt fucking jävla skit PROBLEM?!?!?! aah fitta jävla skit huvud. DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ fuck!
Jag förstår inte… Vill jag inte ha människorna i mitt liv eller är jag bara helt jävla fucked up i huvudet? Jag chansar på alternativ nummer 2.
Han gör mig lycklig, eller? Inte alltid….men han är bättre än alla jag mött och han är bättre än att vara ensam. Ingen vill vara ensam…eller vill jag? Är det därför jag förstör? Jag förtjänar inte närhet.
Jag blir så arg, så frustrerad. Så jävla ledsen och trött. För egentligen är min önska bara en och väldigt simpel…Jag vill vara lycklig. Bara någon gång….Genuin lycka. Men alltid är det något…förstör inte jag för mig själv låter jag någon annan bryta sig innanför mina murar och såra mig. Jag stänger ute er…Hur många har jag ens kvar? Fucking ingen. JAG HAR INGEN, JAG ÄR INGEN.
Känner jag mig så död att lidande och ångest är det som får mig att känna mig levande? Att känna mig mänsklig? Jag vill ta tag i mitt liv och hitta en mening, jag vill hitta lycka.
Jag har väl min lycka, min pojke? Ska en kille vara skillnaden mellan död och levande för mig? Ska det vara så? För utan honom har jag ingen, jag har inget. Jag har stängt ute allt och alla och nu håller jag på att förstöra honom. Ska jag låta honom gå så han får bli lycklig, eller ska jag ha honom kvar för att jag ska känna en hastig glimt av vad lycka är?
Just nu är jag bara ledsen och förvirrad. Jag är tom och ensam, det finns ingen jag kan berätta allt det här för. Alla är lyckliga utom jag….alla svävar på sina små rosa moln medan jag springer på marken och försöker få tag i mitt egna moln men den glider alltid ur mina händer och flyger iväg…
Vilken lycklig människa vill lyssna på mig att jag har tröttnat på livet och sen bry sig? Det ska jag berätta : Ingen.
Ska jag prata med en psykolog, kurator, terapeut och ännu fler utbildade hjärnskyrnklare? Kan man få en utbildad vän? Någon jag kan anförtro mig hos och alltid prata med när mina demoner kommer krypande. Någon som får mina mörkaste stunder att bli ljusare. Någon som kan berätta vackra och fina saker och säga att allt blir bra och att jag kan tro på det. Vart finns du?
Men vem skulle anförtro sig till mig? Jag är en svikande, misslyckande flicka. Jag vill inte ha någons medlidande, jag vill inte bli tröstad. Jag vill bli förstådd. Det är därför det är enklare att hålla det här för mig själv men tillslut bubblar det över och locket öppnar sig och då väller det ut. Men vem lyssnar? Vem förstår? Förstår jag ens själv? Nej… det blir mest osammanhängande babbel som har ekat och skrikit i mitt huvud länge.
När blir det värt att ta sig upp på morgonen? När jag fått jobb…varför skulle det ge mig lycka? När jag hittar min själsfrände? Han har jag redan fast jag har förvandlat honom från en oskyldig, vacker underbara och älskande kille till en självhatande temperament galen människa som jag inte ens känner.
Jag behöver något eller någon att leva för. Eller lära mig att leva för mig. Jag vet inte…fuck allt för jag vet inte.
Hetabananer duvet 